Svarta hål är egentligen ”döda” stjärnor. Efter att stjärnor bildats i en nebulosa brinner de i miljoner år, för att sedan ”dö” på olika sätt. Om stjärnan väger mindre än 1.4 solmassor (en solmassa är massan av vår sol) blir den en vit dvärg när den dör. Om den väger mer än 1.4 solmassor finns två alternativ. Stjärnan kan bli en stabil neuronstjärna, som inte är så intressant för oss. Om den däremot har för hög gravitation för att klara av att hålla sig själv uppe, omvandlas den till ett svart hål — den suger in sig själv tills inget blir kvar.

Tätheten i mitten av ett svart hål är oändlig, och flykthastigheten (hastigheten man behöver för att undkomma stjärnans gravitation) är större än ljusets hastighet. Detta medför att inte ens ljus undkommer gravitationen, och därför kallas den ”svart hål”.

Det avstånd som svarta hål kan påverka med sin gravitation kallas händelsehorisont. Det innebär att för allt som kommer innanför händelsehorisonten finns ingen återvändo. All materia som kommer innanför händelsehorisonten sugs in till mitten och på så sätt växer det svarta hålet, genom att gravitationen blir högre, och händelsehorisonten vidare. Ett svart hål försvinner aldrig och kan inte minska i storlek, bara växa.

Man är inte helt säker på att svarta hål verkligen finns, allt är egentligen bara spekulationer och teorier. Men om man ska förklara vad ett svart hål är på ett någorlunda enkelt sätt, så är det så här det ligger till!